bulleribång

TORSDAGEN DEN 31/8 -06

Plusdag 16. Var så otroligt less på allt och alla, på magen, alla kommentarer, att inte få sova om nätterna. Jag ville mest bara gömma mig under mitt duntäcke och sova. Hade sovit dåligt den här natten eftersom jag hade tid för utredning 10.45 på morgonen och skulle in på gyn och bb för att bli kollad. Rätt nervös, var rädd att dom skulle låta mig gå längre utan att göra något.

Körde in till lasarettet och gick först upp på BB, där dom körde CTG på mig för att kolla hur det såg ut med värkar/sammandragningar. På en hel kvart fick jag endast EN liten fjuttig sammandragning. Suck. Fick gå ner till Gyn och träffa en läkare. Han ställde lite frågor om hur jag mådde, och jag sa som det var, att jag inte orkade gå runt och vänta längre. Han kollade UL på mig, allt såg kanon ut, bra flöden från navelsträngen till bäbis, lagom med fostervatten och bäbis levde rövare där inne :) Han såg dock att det inte var någon liten en därinne, han uppskattade vikten till ca 4300 gram. Måste ärligt säga att jag blev ganska skakad. Hade hellre hört honom säga att den vägde sisådär 3000.. Han kollade även tappen, men den var inåt och han hade svårt att känna den, den var iafl helt opåverkad och omogen. GAH! Han såg min förtvivlan och fixade så jag fick skrivas in på BB samma dag för igångsättning trots att de på bb-avdelningen ville vänta med mig tills på måndagen. Evigt tacksam!

Jag åkte hem och packade om en gång till och åt lite lunch. Otroligt nervös!! Ringde Mattias och fick bekräftat att han skulle dyka upp vid fem. Åkte tillbaka vid 13.00 ungefär.
Väl där fick jag ett eget rum, lilla mysiga familjerummet, vilket kändes toppen, och sedan fick jag nästan direkt efter komma in på en förlossningssal och få en slags gele uppkörd ni-vet-var. Sedan låg jag där i tre timmar med gelen och läste böcker, fick massa mini-sammandragningar och ilningar, men inga som gjorde onda. Hade problem med CTG maskinen, bäbis ville inte ligga stilla och sammarbeta, så den där "ploppen" tappade kontakt med hans puls och började larma. Drygt! Hände sisådär 10 ggr på tre timmar *S*
Busbäbis!!

Fick röra mig igen sen och gick tillbaka på rummet. Fixade telefon och pratade med mamma och Mattias. Systrarna kom förbi med frasses åt mig eftersom det var riktigt äcklig middag där och jag var jäkligt hungrig! Sen vid 18.00 kom Mattias, Hans syster Angelica och min vän Carro förbi och satt och pratade med mig :) Hade en del sammandragningar, massa ilningar men dom var inte onda, mer lite jobbiga. For ut en liten sväng för att få luft vid 21.00, jag fick åka rullstol pga ilningarna, tyckte det var obehagligt mellan benen när jag gick längre sträckor. Måste sett rätt kul ut :) Sedan for dom sin väg, jag lovade att ringa Mattias så fort jag kände att nått var på g. Han for till Lägenheten för att sova ett par timmar.

När klockan var 22.00 fick jag komma in och kolla CTG igen, var så trött att jag somnade och blev väckt av Bm som jobbade natt. men typiskt nog var sammandragningarna små och hemskt oregelbundna, mer ilande på något sätt än smärtsamma. Tappen var fortfarande totalt opåverkad. Så jag fick två citadon mot sammandragningarna och blev beordrad att sova, hade sovit dåligt natten innan och bm ville jag skulle sova ordentligt nu så jag var redo inför igångsättning med dropp på morgonen. Läste lite och somnade sedan snabbt vid 23.00, ruskigt trött!


FREDAGEN DEN 1/9 -06

Vaknade med ett ryck klockan 01.20 och kunde inte komma på vad jag vaknat av. Tänkte att det var lika bra att kissa medans jag var vaken, så gick på toa och kände helt plötsligt hur det bara forsade något ur mig! Kikade ner i toan och där var mr slempropp minsann, jag som trodde den gått för länge sen, tsss den var inte ens i närheten av den här! Hur mycket slem som helst i alla nyanser man kan tänka sig, blä! Direkt jag rörde mig kom det mera, rinnande och äckligt! Det ilade litegrann. Satte på en binda. Kallade på BM för att berätta, eftersom syrrans värkar började en timme efter att slemmisen gått, så var lite nervös. Hon frågade lite frågor som jag inte hörde, för helt plötsligt vid 01.25 började det ila så förskräckligt i magen, ryggen och underlivet, jag kunde inte sitta eller ligga, då trodde jag allvarligt att jag skulle dö, gå kunde jag inte heller, för benen vek sig nästan. Så jag Klängde mig fast vid fönsterbrädan när det var som värst, för att sedan gå runt i cirklar runt runt, tappade kontrollen totalt och fick värk på värk på värk, men inga vilopauser. Värkarna var Ruskigt intensiva, onda och TÄTA, inga minuter mellan värkarna här inte, snarare sekunder. Det tog totalt andan ur mig och bm kunde inte förstå hur jag kunde få så kraftiga förvärkar, men efter att jag började gråta och skrika om lustgas så gick hon med på att kolla mig. Hon hade svårt att få kontakt med mig, fick inte röra vid mig och hade svårt att första vad jag ville. Jag slöt mig totalt inuti mig själv och bara gick runt och småskrek och flämtade, klängde mig fast vid saker och sluddrade fram något om att jag ville dö. Pratade om att hoppa ut genom fönstret. Av det minns jag ingenting. Skrek till vid varje värk. Bm undersökte mig kl 02.00 och jag var då öppen 2 cm. Bindan var full av grönt slem, vilket antagligen betydde att barnet bajsat i vattnet och att jag läckte lite.

Hon frågade mig vad jag ville göra och jag började med en varm riskudde som jag gick runt med och tryckte mot ryggen. Orkade inte hålla i den när värkarna kom så BM var snäll och höll den där. Och visst var det skönt men hjälpte inte direkt mycket, fick inte en chans att slappna av då vilopauserna fortfarande inte kom utan jag bara fick värk på värk hela tiden, ruskigt intensivt och jag började allvarligt längta efter döden, hur sjutton skulle jag palla 8 cm till och till råga på allt krystingen??

BM Tyckte att jag skulle ringa Mattias, men nej, jag ville inte ha någon där. Tyckte det räckte bra med bara BM, jag var nog irriterad på henne och ville inte reta upp mig på någon fler. Kände att Jag inte skulle få ut något av någons närvaro i det läget, jag ville vara helt själv. Så jag beslöt mig för att vänta tills jag kände att det var dags att föda "på riktigt".

Gick runt en sväng i korridoren med gåstolen, men fy katten, värkarna kom bara ännu tätare hur nu det var möjligt, det rörde sig om sådär 20 sekunder mellan varje värk, och jag kunde inte behärska mig utan skrek rakt ut. BM fick lov att ta in mig på ett rum för att jag inte skulle väcka och skrämma slag på alla. Jag försökte vara tyst men det gick inte.

Hoppade i badet och bm sa att jag skulle säga till när jag inte pallade mer, Ville att jag skulle försöka klara av 5-10 minuter i vattner iallafall. Jag låg där i över en timme av ren tjurighet och skrek för mig själv igenom värkarna. Minns att jag tryckte mina händer så hårt mot badkarskanterna att de blev vita och fick märken. Ökade värmen hela tiden och sprutade vatten på magen i cirklar, det lindrade liite liiite men kan knappast påstå att det var skönt *S* Till sist orkade jag inte mera utan larmade på BM.

När jag kom upp ur vattnet var all energi borta, jag kände mig som en urvriden skurtrasa och ville inte vara med längre, jag var så trött att jag nästan grät och sa flera gånger till bm att hjälpa mig att stoppa värkarna. Hon kollade mig igen klockan 03.20 och då var jag bara öppen 3 cm. Men skönt att något hänt iafl, dom anser en förlossning påbörjad vid 3 cm. Hon tittade då på mig och sa att egentligen rekommenderar dom inte bedövningar, utan man ska få välja själv, men att hon verkligen tyckte att jag skulle ta EDA(Epidural) för annars skulle jag aldrig orka, jag behövde få vila lite från de intensiva och täta värkarna. Så jag sa okej, och låg och väntade på narkosläkaren, vilket var en mardröm! Hade så förbannat ont, låg och krampade och hade två varma riskuddar mot mage och rygg. Fick lustgas men det funkade inte nått vidare. Andades in för tidigt och fick panik då värkarna stegrades, och andades mer och mer, till sist när effekten kom var jag så hög att jag knappt kunde komma på vart jag var. Men lustgasen underlättade iallafall, jag överlevde tills narkosläkaren kom, han gav mig EDAn klockan 04.00 och vips, jag kände INGENTING!! Helt fantastiskt, från att ha haft mer ont än det går att förklara till att bara känna att magen blir lite hård, det är magi ;) Jag var så hänförd att jag kallade narkosläkaren för gud och började diskutera livets mening och andra underliga saker(var rätt hög då) Det tog nog ungefär en minut bara sen, sen sov jag sött.

Klockan 06.00 blev jag väckt av bm som ville kolla hur öppen jag var. Jag mådde jättebra, var på glatt humör,och kände mig utvilad och redo, hon kollade och jag var öppen 7 CM! hade öppnat mig 4 cm medans jag sov, blev så glad och nöjd att vara på sluttampen, äntligen! Gick på toa med hjälp av Bm och USKan eftersom man lätt blir vinglig på benen av EDAN och t o m kan sluta känna av benen. Men det gick fint, stödde mig på dem och kissade sen. Tillbaka till sängen, vilade och drack MER apelsinfestisar för att få i mig vätska, var rätt yr. Blev kollad igen av BM som kunde känna hinnblåsan till vattnet. Ringde till Mattias och väckte honom, bad honom komma så fort det bara gick, eftersom dom ville ta vattnet och det alltså inte var så långt kvar. Värkarna hade avtagit lite och dom tog vattnet klockan 07.00 med nått som ser ut som en virknål, gjorde inte ett dugg ont, det rann ut varmt och skönt fostervatten. Det var lite grönt, så barnet hade bajsat lite, men då de kollade mådde barnet bra i magen så det var ingen panik.

Sedan låg jag härligt bedövad och drack MER och pratade med Mattias och skämtade och mådde toppen! Angelica (Mattias syster) kom in en stund med mera att dricka. Diskuterade om hon skulle vara med på förlossningen eller inte. Jag hade inget emot det men sa att hon var tvungen att vara säker på att hon pallade det. Sedan började jag känna ett tryck neråt mot ändtarmen vid 08.40 tiden, precis som om jag vore bajsnödig, och fick skicka ut angelica som såg lite blek ut. Jag la mig på sidan och provkrystade lite och lärde mig andningen, Kände ingen smärta alls. Mattias höll mig i handen och så sakteligen började krystvärkarna bli starkare och starkare, höll mig fast vid häverten (Bm försökte få mig att sluta, sa att jag skulle få ont i axlarna, men jag tog tag i den av ren reflex) och i mattias hand och körde på och skrek för att pusha på ännu mera. Gick in helt i mig själv och föreställde mig en tunnel som bäbis skulle ut ur, helläckert, jag verkligen såg det framför mig. Kände ingen smärta alls, bara ett ilande när jag tog i som hårdast. USKan höll upp mitt ena ben för att hjälpa till på traven. Jag blev arg på henne för att hon gjorde det, men när hon slutade så gjorde det ännu ondare, så jag bad henne fortsätta. Min BM var fantastisk, när jag tappade kontakten med henne fick hon mig tillbaka igen. Påminde mig om andningen hela tiden och puschade på mig när jag inte orkade mera. När jag var som gnälligast så var hon bestämd med mig och påminde mig om vad jag skulle få som belöning. Efter en halvtimme började jag bli trött på riktigt så vi ändrade ställning, dom hjälpte mig upp i gynposition för att det skulle bli bättre tryck när jag krystade. Det gick en stund och dom började prata om dropp och förvarnade mig för att det kunde bli aktuellt med sugklocka om jag inte lyckades krysta nog hårt. Jag tog i så mycket jag bara kunde. Halva huvudet var ute till sist och då slutade värken. Fy katten, det gjorde ont, ville fortsätta krysta men fick inte. Så halva huvudet var ute och halva inne, kändes jäkligt otäckt. Till sist när värken började krystade jag allt jag kunde och fick ut huvudet. Det var antagligen då jag sprack. Men just då var det på liv eller död så jag kunde inte bry mig mindre. Väntade in nästa värk och tänkte sedan att "nu jävlar får det vara nog", krystade en gång så hårt jag vågade och kunde och kroppen slank ut med ett sluuuurp och jag kände något sprattla mot mina ben.

Efter en timmes krystande. Klockan var 09.39. Dom bad mig titta mellan mina ben och jag ryckte till och mådde illa, såg bara ryggen och baksidan på något knallblått(som en smurf) och klibbigt av vitt fett och lite blod. En pung som hängde ner. Det såg otroligt läskigt ut. Hörde inte ett pip. Dom skyndade sig att lägga upp honom på mina lår och jag hörde BM säga " fort fort fort". Jag kände hur det dånade i huvudet och var nära att svimma, var så säker på att min myra var död. Hade redan glömt sprattlet jag känt när han kom ut. Dom började ta på honom och jag kände paniken bryta ut, skrek "han är DÖD, han är DÖD" och började skaka honom. Mattias och BM sa att nej, han andas ju, hör du inte? Han rör sig, titta Marie! Så blåste Bm lite försiktigt i hans ansikte och han började skrika, ett härligt ljuvligt skrik med fostervattensgurgel i. Chocken gjorde att jag inte såg det de andra såg, att han var OK. Jag kunde allvarligt inte se ett tecken på liv. Det kändes jobbigt efteråt.

Jag fick upp honom på mitt bröst, Mattias klippte navelsträngen. Tor började söka efter bröstet. USKan hjälpte till och till sist käkade han för första gången.

Blev undersökt av BM och fick höra att jag spruckit ytligt och att hon ville sätta 5 små stygn. Helt ok tyckte jag. hon sprayade bedövning Men så vrålade jag till av smärta. BM tittade förvånat på mig och sa att hon knappt nuddat vid mig. Allt där nere sprakade som om det vore elektriskt. Jag gav Tor till Mattias, ville inte riskera att jag skulle råka tappa honom eller göra honom illa när jag fick så ont. Blev bedövad ännu mer och så krampade jag tag om min älskade hävert igen och skrek hela tiden hon sydde, tårarna bara strömmade och jag hade allvarligt talat hellre fött tvillingar. Tydligen var den hemska smärtan mest psykisk, att jag inte klarade av att nån var där nere efter att ha fött ut ett barn, men det kändes väldigt fysiskt.

När jag var klar rullades jag in på ett annat rum, mitt nya rum. Dom krävde att jag skulle kissa om jag inte ville få en kateter. Blotta tanken på att nån skulle vara där nere på mig IGEN fick mig att gråta igen. Så jag gick in på toan med USKan och försökte pressa ut kisset. Fick knipa åt efter nån droppe, för det gjorde så FÖRBANNAT ont. Som att kissa med Urinvägsinfektion, men 20 ggr värre. Och då överdriver jag inte. Till sist så pallade jag inte utan tog ett djupt andetag och tryckte på medan jag skrek. Så var det äntligen över.

Under tiden hade mattias haft Tor, vägt och mätt honom och klätt på honom första kläderna :D Han vägde 3940 gram och var 51 cm lång. 10 fingrar, 10 tår, helt perfekt! Fick höra att han hade haft en apgar på 9 efter 1 minut och 10 efter 5 minuter. Jag tyckte det var otroligt bra att Mattias fått egentid på en timme med Tor, så dom fick knyta an till varandra. Jag märkte direkt att dom fått kontakt, så skönt, jag menar, ibörjan ville Mattias inte ens bli pappa, och nu ville han knappt släppa honom ifrån sig :)

Till sist fick jag Min Älskade Tor, min lilla myra, i min famn och jag kunde inte sluta titta på honom. Han hade påsar under ögonen och var otroligt trött :) Gav honom lite mat och sedan somnade han sött.

Ett par dagar så hade jag jävliga problem med stygnen, hade så ONT! Kunde knappt röra mig eller sitta ner annat än på sängen. Men det blev bättre för varje dag.Efter PKU och hörseltestet på tredje dagen var jag less och ville hem! Så på Måndagen åkte vi hem och njöt av varandra :)



På det hela taget så tycker jag att förlossningen var bra. Tyckte det var otroligt jobbigt psykiskt att jag tappade kontrollen när värkarna blev sådär täta och intensiva, men det gick över efter ett samtal med barnmorskan som förlöste mig. Hon var HELT toppen, Det känns som att det var hon som gjorde att jag klarade det så bra som jag gjorde. Kan säga att jag var rädd och chockad efteråt och tyckte att det var en enormt jobbig upplevelse alltihop, men nu kan jag se mycket positivt och har gått ur det hela starkare än innan.

Är STOLT över mig själv och är beredd på att göra om det igen om några år, för det är helt klart värt ALLT!