För jag är starkare nu
Jag är så oerhört tacksam för det jag har!
Så fruktansvärt glad över att äntligen ha rensat bort alla energitjuvar ur mitt liv
Många erfarenheter rikare så inser jag hur naiv jag många gånger har varit, jag har helt enkelt varit alldeles för snäll och många gånger låtit mig behandlas som skit rent ut sagt, av de som dessutom påstår sig vara mina vänner. fy fan. Nej jag mår mycket bättre nu, när jag gjort mig själv en tjänst och raderat ut de som inte förtjänar mig.
Jag har varit arg. Jag har varit ledsen. Men mest av allt på mig själv, för att jag inte tidigare förstått vad det är för slags människor jag haft inpå mig. Alla varningstecken, all kränkande skit, allt utnyttjande, allt skitsnack och mest av allt, all negativitet. Allt det lät jag dem passera med, men no more.
Jag lyfter mitt huvud högt och går framåt istället.
Förlossningen med Nathalie
17/2 -10, Onsdag, BF +11
Hade inte haft någon känning alls på ca 3 dagar, var otroligt besviken när jag vaknade på morgonen vid 07.10, och inte fått någon bäbis under natten, eftersom jag nu förstod att det skulle bli igångsättning, då LSE gyn skulle ringa mig den dagen om en tid för det. Suck. Klev upp och väckte Tor, och gav honom fika, då han skulle på dagis 08.30. Satte på barnprogrammet och tog med tor på pottan, och installerade honom sedan i soffan och började hjälpa honom på med kläderna.
Kände att jag behövde gå på toa, var väldigt kass i magen. Satte mig sedan med tor och såg lite tv, och blev sedan kissnödig. Gick på toa och kissade, och när jag torkade mig så upptäckte jag att det var en hel massa slempropp som var blodblandad. Blev lite nervös eftersom det var så förlossningen med tor började, men hade endast lite svag molvärk. Väckte då Mattias 08.00 med orden "slemmisen har gått, har vi tur blir det bäbis imorgon eller nått".
Mattias klev upp, och skulle köra ner Tor på dagis, jag började klä på honom overall och skor osv, och märkte att molvärken blev väldigt obehaglig, inte ond, när jag rörde mig, så jag sa till Tor att han fick hjälpa mamma nu, för att mamma har lite ont i magen. Han tog snällt på sig sina ytterkläder, jag fick en puss vid dörren och sedan for dom iväg. Mattias skulle iväg till Toxen och spela lite WOW med honom, och han frågade om han skulle komma hem istället, men jag sa att han skulle ta med telefonen bara utifall, och fara och spela. Men han tog med sig vår hund Tula till hundvakten eftersom hon blev lite nervös runt mig, hon märkte helt klart att något var "fel" med mig.
Själv gick jag in och fikade mackor och mjölk. När jag gick ut till köket med glaset så började molvärken bli riktigt obehaglig, men gjorde inte ont på något sätt, så jag satte mig i badkaret 09.00 då jag ändå skulle tvätta håret, och tog en dusch sittandes. Ringde till mamma i badkaret och sa att det kanske hade börjat även om inga värkar kommit, och hon blev lite nervös. Under tiden vi pratade så fick jag några fjuttiga och hemskt oregelbundna förvärkar, (09.15) men mest var det bara il neråt och en hel del molvärk, så jag övningsandades lite och diskuterade med mamma, och vi kom fram till att det var lika bra att åka iväg till lycksele på ett tag då mamma ändå skulle på jobbet och huset därmed vara tomt sånär som på lillasyster som skulle ha Tor. Vi tyckte båda att det var onödigt att sitta i bilen med hemska värkar.
Klev upp ur badet 09.30, och molvärken och ilet var riktigt obehagligt nu, inte ren smärta utan mer enerverande och jobbig, ungefär på samma sätt som huvudvärk kan vara, så jag ringde till mattias och bad honom komma hem. Han var hemma snabbt som sjutton, och for ner med hundmat till Tula och även handlade mackor och dricka till färden. Packade i det sista i bbväskan och i Tor&Mattias väska, och klädde på mig. När jag böjde mig ner ilade det som sjutton, och jag fick andas igenom ilet. Det var ingen värk, men ändå jobbigt och jag blev klart påverkad! Fick några fler förvärkar, som inte gick att klocka då de blandades med il och molvärk, var himla oregelbundna och en del gick ihop i varandra. Ringde till förlossningen 09.49 och pratade med BM, döm om min lycka över att det var Britt, samma bm som förlöste mig sist!! :D Hon tyckte att vi gott kunde komma in på en koll, eftersom vi ju alltid kunde åka hem till mamma om det inte hänt så mycket innan dess.
Sagt och gjort, Mattias kom hem igen och hjälpte mig på med sockarna eftersom förvärkarna ibland gjorde ont, men var uthärdliga och gick lätta att andas igenom. Han värmde även upp mina breast pads så att jag kunde ha dem bak i ryggen under färden, packade ihop allt i bilen och även en kudde för mig att ha bak i ryggen. Mattias ringde till dagis och bad dem klä på tor. Så for vi iväg på dagis och plockade upp mina fina kille, och så äntligen 10.45 var vi på väg mot lycksele. Vid det laget så kom värkarna betydligt oftare och var väldigt jobbiga och konstiga, fortfarande blandade med il och molvärk, om än mer intensivt. Jag gick in i mig själv totalt och kunde inte prata med någon under tiden de kom, och andades mig igenom dem ganska lätt.
När vi hade 6 mil kvar så började de göra riktigt ont! När de kom så knep jag åt dörrhandtaget med ena handen så hårt jag kunde, tryckte bak ryggen mot kudden, vänsterknäet in i framsätet och högerfoten ner mot golvet, och andades och försökte slappna av och följa kroppen igenom vågorna. 3 mil kvar så kände jag att nu kräks jag! Så jag sa till mattias att "ge mig en kasse, nuuu", och han hivade bak en ica kasse, som jag kräktes i, den blev halvfull till sist, uääh. Slängde ut den efteråt, då jag mådde illa av lukten, och försökte lyssna på musiken i bilen och andas och bara slappna av. Jag blundade hela vägen nästan, så jag har bara skyltar och omgivning ibland i minnet. Värkarna gjorde ONT men det funkade ändå bra med andningen.
Tittar upp mellan värkarna och ser att vi är vid furuviksinsvängningen. Klockan är ca 11.55. Sms:ar Linda, storasyrran, som ringt och varit nervös och åkt hem till mamma, att vi är framme nu, Mattias bromsar in på garageuppfarten och ut stormar Linda, sneglar bak på mig, tar tor, och jag hivar fram hans ryggsäck, festis och mackor. Vi stannade kanske en minut totalt, innan vi var på väg igen. Hatade rondellen och svängarna, då det gjorde jäkligt ont i dem!
Mattias stannar på parkeringen vid lasarettet, och hjälper mig ut ur bilen och tar bb väskan. Jag har det nu riktigt jobbigt, speciellt med ilet som hela tiden fanns där, och de i samband med värkarna gjorde det riktigt jävligt. Jag kände att nu behöver jag verkligen hjälp med smärtlindring! Fick gå snabbt mot entren, och fick under den vägen 2 värkar, då jag nästan ville lägga mig ner, men sa stanna åt mattias, tog tag i honom, och klamrade mig fast mot honom medan han gnuggade med knogarna mot korsryggen på mig.
Vi kommer insnubblande på BB 12.07, jag ser nästan dimsyn, och söker med blicken efter någon personal. Får syn på en bm och raglar mot henne. Hon tittar på mig och säger "jaha här ska vi föda barn nu ser jag". Så ber hon mig vänta medan hon hämtar Britt. Jag sätter mig ner på en stol utanför personalrummet och får två täta värkar som jag försöker andas mig igenom, vilket faktiskt går, även om smärtan är jävlig. Är rädd för att jag närsomhelst ska tappa kontrollen över mig själv som jag gjorde med Tor, och gör allt för att inte motarbeta kroppen. Mitt under den andra värken kommer Britt fram till oss, och säger att hon ser att jag har det riktigt jobbigt. Jag säger till henne att jag måste ha hjälp, nu! Hon säger att vi ska gå direkt in till förlossningsavdelningen, men jag får värkar i tät följd och flämtar fram att jag inte kan gå, och tar tag i mattias under värkarna medan han säger åt mig att andas! Helt plötsligt står det en gåstol framför mig, som jag hugger tag i, och då går det lättare, stannar upp under värkarna och lutar mig över den.
Inne på förlossningssalen ger Britt mig en sjukhusskjorta, och jag slänger snabbt på mig den mellan två värkar, får snabbt på mig ctg bandet, vilket är väldigt obehagligt, och försöker lägga mig i sängen. Men direkt jag försöker så kommer en värk, och jag kastar mig mot gåstolen. Mattias ger henne förlossningsplanen, och jag säger att jag vill till badkaret nu, men Britt säger att hon måste få undersöka mig först av allt, så jag slänger mig ner i sängen, uthärdar värken, och Britt är snabb och kikar. "Du är öppen 6 cm och har en väldigt buktande hinnblåsa, jag tar vattnet på en gång" säger hon, och tar snabbt "virknålen" och sticker hål på blåsan. Sååå skönt, ilet släpper! Mekfärgat vatten säger Britt, men Ctg:et ser bara bra ut. Hon frågar om jag vill ha EDA, men jag tvekar, hon sätter dock en droppnål utifall att, och föreslår sedan lustgas, som jag också tvekar på då jag mest mådde illa med den med sonen. Men jag går med på att iaf testa. Får slangen utan mask som jag önskat, klockan är 12.24, och börjar andas när värken börjar, och denna gång funkar det!! Jag kikar på mattias och fnittrar och är helt avslappnad och skön, och jag bara älskar badhuslukten som strömmar mot mig från slangen. Just där och då så älskar jag lustgas! Jag andas på bra i den, och lyckas pricka in rätt hela tiden av att gå på enbart känslan, och allt känns helt drömlikt, med tanke på paniken jag hade med Tors förlossning.
Sedan bryts allting av att jag andats in rätt, men ändå känner en djävulsvärk rakt ut, inser att jag är bedövad men ändå får så jävla ont, biter fast lustgasslangen mellan tänderna, (Hör vagt Britt småskratta med mattias och säga, ja de kommer då på allt när de inte klarar av att hålla i slangen längre) håller i handtagen på sängen med båda händerna och försöker koncentrera mig på andningen, men emellanåt så kommer ett argt "raaaaaahhhr". Britt säger åt mig att andas, precis som jag bett henne påminna mig om i förlossningsplanen , och även när värken börjar släppa och säger åt mig att slappna av, då jag spänner mig som en fiolsträng även när värken går neråt. Hon är super på att vara bestämd, lugn och komma med ett bra Marie, fortsätt så, utan att dalta. Säger efter den första monstervärken att jag måste ringa till tandläkaren nu. Britt frågar förvånat varför det. Jag svarar tydligen att jag bitit ihop tänderna så hårt att alla tänder gör ont. haha :)
Får 3-4 sådana monstervärkar, och när den sista kommer så grinar jag nästan. Jag blundar hela tiden, totalt inne i mig själv, i att andas, att följa vågorna istället för att motarbeta dem. Sedan kommer en till monstervärk, som inte känns som de andra, utan det känns som att ryggen ska gå av, vilket jag väser fram mitt i värken, typ "min..rygg..går..av...jag...pallar...inte...det..h är...". Klockan är 13.07 när jag tittar snabbt. Britt är snabbt nere och kikar, och säger "Mattias, tryck på larmknappen är du snäll", och sedan till mig " Marie, lyssna nu, jag ser huvudet, bäbisen är på väg"- Mer hör jag inte för helt plötsligt så känns det som att någon stångar inuti mig, och kroppen trycker på och krystar av sig själv, men konstigt nog så hinner det inte göra ont, utan är enbart skönt att kunna följa med kroppen på riktigt. Hör hur dörren öppnas under krystningen, uskan kommer in, krystvärken är över. Jag hör britt säga åt mig att trycka lite försiktigt, och jag puschar på helt lätt, känner hur trycket lättar, Britt säger att huvudet är ute, kroppen krystar av sig själv igen, och jag känner ett sluuuuuurrrp och att något sprattlar mellan benen på mig. 13.12 är hon född.
Tittar upp och får se en vilt ilskrikande bäbis läggas på mig, och jag blundar, luktar på henne och håller henne nära. Hör hur de pratar navelsträng och att mattias klipper, Britt lånar henne, håller upp henne och säger "En tös precis som ni sa" och snabbkikar på henne. Får sedan tillbaka henne helt för mig själv och bara tittar och tittar. Upprepar säker 17 gånger att "Hon har ju HÅR!!!" varpå Britt skrattar och säger, ja det har hon. Moderkakan vill inte riktigt släppa, så Britt trycker lite på magen och ber mig krysta, och efter ett par försök så lossnar den, hel och fin, får se den också.
Ger kickan till Mattias då Britt ska sy, med tanke på sist då det gjorde ondast av allt typ, men denna gång känns det inte alls. Fick två små stygn, först tänkte hon inte sy det ena men gjorde det ändå då hon liks skulle sy det andra, det ena på mellanväggen där jag fick en liten bristning sist, och det andra inuti (var vetesjutton). Får tillbaka kickan och kan inte sluta stirra på denna lilla skatt, har henne innanför sjukhusskjortan och hon söker sig av sig själv till bröstet och börjar suga. Vi ligger därinne länge, flyttas över först 14.56 till ett rum. Mysigt!
Under den tiden så vägs och mäts hon, tempas och kläs sedan på av Mattias i sina egna kläder.
Han pysslar på med henne och jag får taget blodtrycket, då jag ser väldigt blek ut. Det var lite lågt. 97/65, så Britt ber mig att vara försiktig då jag ställer mig upp, och jag tar för säkerhets skull gåstolen då det känns lite vingligt.
Inne på rummet så gör vi oss hemmastadda, Britt kommer in och pratar, och jag ammar. Vi fikar grattis brickan och jag dricker som en dåre! Hade med mig dryck till förlossningen men den blev helt bortglömd!
Tor kom förbi på kvällen och var så glad att se mig! Han ignorerade bäbisen litegrann men var inte arg på mig, men efter en stund klappade han henne, sa att hon var söt och ville ligga bredvid henne och mig i sängen en stund och kramas.
Kickan som fått namnet Nathali vägde 3740 gram, var 49 cm lång och hade apgar på 9-10-10. Hon hade lite klet i ögat så vi fick tvätta det ett par dagar. Amningen funkade super redan från start, och jag kunde denna gång kissa utan problem, så skönt! Kände mig helt som vanligt två timmar efter, nästan iaf, och ville hem samma dag, men eftersom hon bajjat i vattnet så lät dom mig inte gå hem. Fick åka på permis dagen efter ett par timmar till mamma och gosa med tor och prata, fika och mysa. Dagen därpå (2 dagar efter födsel)fick vi åka hem, efter lite tjatande och läkarundersökning nummer två. Det är grymt tråkigt att ligga inne på bb när man mår tipptopp och inte känner sig sliten efter förlossningen.
Nathalie föddes 5 timmar efter att slemproppen gått, 4 timmar efter första värk. Så det gick undan!
Jag kände mig lite chockad första dygnet, kunde inte riktigt förstå att hon var ute så snabbt, var så oförberedd både på att det skulle starta och att det skulle gå så fort! Har tänkt många tankar på vad som skulle hänt om vi åkt senare, säg bara en halvtimme, det kunde ha blivit en granöförlossning som vi skämtat om. Mattias har efteråt berättat att Britt såg otroligt chockad ut då hon kollade mig efter "ryggbrytningen" och att hon inte hann få på sig någon skyddsrock, utan fick snabbt ta på sig handskar och ta emot bäbisen. Uskan hann knappt vara med :O)
Om det blir någon fler unge i framtiden så kommer vi att tälta utanför bb!
Förlossningen med Tor
TORSDAGEN DEN 31/8 -06
Plusdag 16. Var så otroligt less på allt och alla, på magen, alla kommentarer, att inte få sova om nätterna. Jag ville mest bara gömma mig under mitt duntäcke och sova. Hade sovit dåligt den här natten eftersom jag hade tid för utredning 10.45 på morgonen och skulle in på gyn och bb för att bli kollad. Rätt nervös, var rädd att dom skulle låta mig gå längre utan att göra något.
Körde in till lasarettet och gick först upp på BB, där dom körde CTG på mig för att kolla hur det såg ut med värkar/sammandragningar. På en hel kvart fick jag endast EN liten fjuttig sammandragning. Suck. Fick gå ner till Gyn och träffa en läkare. Han ställde lite frågor om hur jag mådde, och jag sa som det var, att jag inte orkade gå runt och vänta längre. Han kollade UL på mig, allt såg kanon ut, bra flöden från navelsträngen till bäbis, lagom med fostervatten och bäbis levde rövare där inne :) Han såg dock att det inte var någon liten en därinne, han uppskattade vikten till ca 4300 gram. Måste ärligt säga att jag blev ganska skakad. Hade hellre hört honom säga att den vägde sisådär 3000.. Han kollade även tappen, men den var inåt och han hade svårt att känna den, den var iafl helt opåverkad och omogen. GAH! Han såg min förtvivlan och fixade så jag fick skrivas in på BB samma dag för igångsättning trots att de på bb-avdelningen ville vänta med mig tills på måndagen. Evigt tacksam!
Jag åkte hem och packade om en gång till och åt lite lunch. Otroligt nervös!! Ringde Mattias och fick bekräftat att han skulle dyka upp vid fem. Åkte tillbaka vid 13.00 ungefär.
Väl där fick jag ett eget rum, lilla mysiga familjerummet, vilket kändes toppen, och sedan fick jag nästan direkt efter komma in på en förlossningssal och få en slags gele uppkörd ni-vet-var. Sedan låg jag där i tre timmar med gelen och läste böcker, fick massa mini-sammandragningar och ilningar, men inga som gjorde onda. Hade problem med CTG maskinen, bäbis ville inte ligga stilla och sammarbeta, så den där "ploppen" tappade kontakt med hans puls och började larma. Drygt! Hände sisådär 10 ggr på tre timmar *S*
Busbäbis!!
Fick röra mig igen sen och gick tillbaka på rummet. Fixade telefon och pratade med mamma och Mattias. Systrarna kom förbi med frasses åt mig eftersom det var riktigt äcklig middag där och jag var jäkligt hungrig! Sen vid 18.00 kom Mattias, Hans syster Angelica och min vän Carro förbi och satt och pratade med mig :) Hade en del sammandragningar, massa ilningar men dom var inte onda, mer lite jobbiga. For ut en liten sväng för att få luft vid 21.00, jag fick åka rullstol pga ilningarna, tyckte det var obehagligt mellan benen när jag gick längre sträckor. Måste sett rätt kul ut :) Sedan for dom sin väg, jag lovade att ringa Mattias så fort jag kände att nått var på g. Han for till Lägenheten för att sova ett par timmar.
När klockan var 22.00 fick jag komma in och kolla CTG igen, var så trött att jag somnade och blev väckt av Bm som jobbade natt. men typiskt nog var sammandragningarna små och hemskt oregelbundna, mer ilande på något sätt än smärtsamma. Tappen var fortfarande totalt opåverkad. Så jag fick två citadon mot sammandragningarna och blev beordrad att sova, hade sovit dåligt natten innan och bm ville jag skulle sova ordentligt nu så jag var redo inför igångsättning med dropp på morgonen. Läste lite och somnade sedan snabbt vid 23.00, ruskigt trött!
FREDAGEN DEN 1/9 -06
Vaknade med ett ryck klockan 01.20 och kunde inte komma på vad jag vaknat av. Tänkte att det var lika bra att kissa medans jag var vaken, så gick på toa och kände helt plötsligt hur det bara forsade något ur mig! Kikade ner i toan och där var mr slempropp minsann, jag som trodde den gått för länge sen, tsss den var inte ens i närheten av den här! Hur mycket slem som helst i alla nyanser man kan tänka sig, blä! Direkt jag rörde mig kom det mera, rinnande och äckligt! Det ilade litegrann. Satte på en binda. Kallade på BM för att berätta, eftersom syrrans värkar började en timme efter att slemmisen gått, så var lite nervös. Hon frågade lite frågor som jag inte hörde, för helt plötsligt vid 01.25 började det ila så förskräckligt i magen, ryggen och underlivet, jag kunde inte sitta eller ligga, då trodde jag allvarligt att jag skulle dö, gå kunde jag inte heller, för benen vek sig nästan. Så jag Klängde mig fast vid fönsterbrädan när det var som värst, för att sedan gå runt i cirklar runt runt, tappade kontrollen totalt och fick värk på värk på värk, men inga vilopauser. Värkarna var Ruskigt intensiva, onda och TÄTA, inga minuter mellan värkarna här inte, snarare sekunder. Det tog totalt andan ur mig och bm kunde inte förstå hur jag kunde få så kraftiga förvärkar, men efter att jag började gråta och skrika om lustgas så gick hon med på att kolla mig. Hon hade svårt att få kontakt med mig, fick inte röra vid mig och hade svårt att första vad jag ville. Jag slöt mig totalt inuti mig själv och bara gick runt och småskrek och flämtade, klängde mig fast vid saker och sluddrade fram något om att jag ville dö. Pratade om att hoppa ut genom fönstret. Av det minns jag ingenting. Skrek till vid varje värk. Bm undersökte mig kl 02.00 och jag var då öppen 2 cm. Bindan var full av grönt slem, vilket antagligen betydde att barnet bajsat i vattnet och att jag läckte lite.
Hon frågade mig vad jag ville göra och jag började med en varm riskudde som jag gick runt med och tryckte mot ryggen. Orkade inte hålla i den när värkarna kom så BM var snäll och höll den där. Och visst var det skönt men hjälpte inte direkt mycket, fick inte en chans att slappna av då vilopauserna fortfarande inte kom utan jag bara fick värk på värk hela tiden, ruskigt intensivt och jag började allvarligt längta efter döden, hur sjutton skulle jag palla 8 cm till och till råga på allt krystingen??
BM Tyckte att jag skulle ringa Mattias, men nej, jag ville inte ha någon där. Tyckte det räckte bra med bara BM, jag var nog irriterad på henne och ville inte reta upp mig på någon fler. Kände att Jag inte skulle få ut något av någons närvaro i det läget, jag ville vara helt själv. Så jag beslöt mig för att vänta tills jag kände att det var dags att föda "på riktigt".
Gick runt en sväng i korridoren med gåstolen, men fy katten, värkarna kom bara ännu tätare hur nu det var möjligt, det rörde sig om sådär 20 sekunder mellan varje värk, och jag kunde inte behärska mig utan skrek rakt ut. BM fick lov att ta in mig på ett rum för att jag inte skulle väcka och skrämma slag på alla. Jag försökte vara tyst men det gick inte.
Hoppade i badet och bm sa att jag skulle säga till när jag inte pallade mer, Ville att jag skulle försöka klara av 5-10 minuter i vattner iallafall. Jag låg där i över en timme av ren tjurighet och skrek för mig själv igenom värkarna. Minns att jag tryckte mina händer så hårt mot badkarskanterna att de blev vita och fick märken. Ökade värmen hela tiden och sprutade vatten på magen i cirklar, det lindrade liite liiite men kan knappast påstå att det var skönt *S* Till sist orkade jag inte mera utan larmade på BM.
När jag kom upp ur vattnet var all energi borta, jag kände mig som en urvriden skurtrasa och ville inte vara med längre, jag var så trött att jag nästan grät och sa flera gånger till bm att hjälpa mig att stoppa värkarna. Hon kollade mig igen klockan 03.20 och då var jag bara öppen 3 cm. Men skönt att något hänt iafl, dom anser en förlossning påbörjad vid 3 cm. Hon tittade då på mig och sa att egentligen rekommenderar dom inte bedövningar, utan man ska få välja själv, men att hon verkligen tyckte att jag skulle ta EDA(Epidural) för annars skulle jag aldrig orka, jag behövde få vila lite från de intensiva och täta värkarna. Så jag sa okej, och låg och väntade på narkosläkaren, vilket var en mardröm! Hade så förbannat ont, låg och krampade och hade två varma riskuddar mot mage och rygg. Fick lustgas men det funkade inte nått vidare. Andades in för tidigt och fick panik då värkarna stegrades, och andades mer och mer, till sist när effekten kom var jag så hög att jag knappt kunde komma på vart jag var. Men lustgasen underlättade iallafall, jag överlevde tills narkosläkaren kom, han gav mig EDAn klockan 04.00 och vips, jag kände INGENTING!! Helt fantastiskt, från att ha haft mer ont än det går att förklara till att bara känna att magen blir lite hård, det är magi ;) Jag var så hänförd att jag kallade narkosläkaren för gud och började diskutera livets mening och andra underliga saker(var rätt hög då) Det tog nog ungefär en minut bara sen, sen sov jag sött.
Klockan 06.00 blev jag väckt av bm som ville kolla hur öppen jag var. Jag mådde jättebra, var på glatt humör,och kände mig utvilad och redo, hon kollade och jag var öppen 7 CM! hade öppnat mig 4 cm medans jag sov, blev så glad och nöjd att vara på sluttampen, äntligen! Gick på toa med hjälp av Bm och USKan eftersom man lätt blir vinglig på benen av EDAN och t o m kan sluta känna av benen. Men det gick fint, stödde mig på dem och kissade sen. Tillbaka till sängen, vilade och drack MER apelsinfestisar för att få i mig vätska, var rätt yr. Blev kollad igen av BM som kunde känna hinnblåsan till vattnet. Ringde till Mattias och väckte honom, bad honom komma så fort det bara gick, eftersom dom ville ta vattnet och det alltså inte var så långt kvar. Värkarna hade avtagit lite och dom tog vattnet klockan 07.00 med nått som ser ut som en virknål, gjorde inte ett dugg ont, det rann ut varmt och skönt fostervatten. Det var lite grönt, så barnet hade bajsat lite, men då de kollade mådde barnet bra i magen så det var ingen panik.
Sedan låg jag härligt bedövad och drack MER och pratade med Mattias och skämtade och mådde toppen! Angelica (Mattias syster) kom in en stund med mera att dricka. Diskuterade om hon skulle vara med på förlossningen eller inte. Jag hade inget emot det men sa att hon var tvungen att vara säker på att hon pallade det. Sedan började jag känna ett tryck neråt mot ändtarmen vid 08.40 tiden, precis som om jag vore bajsnödig, och fick skicka ut angelica som såg lite blek ut. Jag la mig på sidan och provkrystade lite och lärde mig andningen, Kände ingen smärta alls. Mattias höll mig i handen och så sakteligen började krystvärkarna bli starkare och starkare, höll mig fast vid häverten (Bm försökte få mig att sluta, sa att jag skulle få ont i axlarna, men jag tog tag i den av ren reflex) och i mattias hand och körde på och skrek för att pusha på ännu mera. Gick in helt i mig själv och föreställde mig en tunnel som bäbis skulle ut ur, helläckert, jag verkligen såg det framför mig. Kände ingen smärta alls, bara ett ilande när jag tog i som hårdast. USKan höll upp mitt ena ben för att hjälpa till på traven. Jag blev arg på henne för att hon gjorde det, men när hon slutade så gjorde det ännu ondare, så jag bad henne fortsätta. Min BM var fantastisk, när jag tappade kontakten med henne fick hon mig tillbaka igen. Påminde mig om andningen hela tiden och puschade på mig när jag inte orkade mera. När jag var som gnälligast så var hon bestämd med mig och påminde mig om vad jag skulle få som belöning. Efter en halvtimme började jag bli trött på riktigt så vi ändrade ställning, dom hjälpte mig upp i gynposition för att det skulle bli bättre tryck när jag krystade. Det gick en stund och dom började prata om dropp och förvarnade mig för att det kunde bli aktuellt med sugklocka om jag inte lyckades krysta nog hårt. Jag tog i så mycket jag bara kunde. Halva huvudet var ute till sist och då slutade värken. Fy katten, det gjorde ont, ville fortsätta krysta men fick inte. Så halva huvudet var ute och halva inne, kändes jäkligt otäckt. Till sist när värken började krystade jag allt jag kunde och fick ut huvudet. Det var antagligen då jag sprack. Men just då var det på liv eller död så jag kunde inte bry mig mindre. Väntade in nästa värk och tänkte sedan att "nu jävlar får det vara nog", krystade en gång så hårt jag vågade och kunde och kroppen slank ut med ett sluuuurp och jag kände något sprattla mot mina ben.
Efter en timmes krystande. Klockan var 09.39. Dom bad mig titta mellan mina ben och jag ryckte till och mådde illa, såg bara ryggen och baksidan på något knallblått(som en smurf) och klibbigt av vitt fett och lite blod. En pung som hängde ner. Det såg otroligt läskigt ut. Hörde inte ett pip. Dom skyndade sig att lägga upp honom på mina lår och jag hörde BM säga " fort fort fort". Jag kände hur det dånade i huvudet och var nära att svimma, var så säker på att min myra var död. Hade redan glömt sprattlet jag känt när han kom ut. Dom började ta på honom och jag kände paniken bryta ut, skrek "han är DÖD, han är DÖD" och började skaka honom. Mattias och BM sa att nej, han andas ju, hör du inte? Han rör sig, titta Marie! Så blåste Bm lite försiktigt i hans ansikte och han började skrika, ett härligt ljuvligt skrik med fostervattensgurgel i. Chocken gjorde att jag inte såg det de andra såg, att han var OK. Jag kunde allvarligt inte se ett tecken på liv. Det kändes jobbigt efteråt.
Jag fick upp honom på mitt bröst, Mattias klippte navelsträngen. Tor började söka efter bröstet. USKan hjälpte till och till sist käkade han för första gången.
Blev undersökt av BM och fick höra att jag spruckit ytligt och att hon ville sätta 5 små stygn. Helt ok tyckte jag. hon sprayade bedövning Men så vrålade jag till av smärta. BM tittade förvånat på mig och sa att hon knappt nuddat vid mig. Allt där nere sprakade som om det vore elektriskt. Jag gav Tor till Mattias, ville inte riskera att jag skulle råka tappa honom eller göra honom illa när jag fick så ont. Blev bedövad ännu mer och så krampade jag tag om min älskade hävert igen och skrek hela tiden hon sydde, tårarna bara strömmade och jag hade allvarligt talat hellre fött tvillingar. Tydligen var den hemska smärtan mest psykisk, att jag inte klarade av att nån var där nere efter att ha fött ut ett barn, men det kändes väldigt fysiskt.
När jag var klar rullades jag in på ett annat rum, mitt nya rum. Dom krävde att jag skulle kissa om jag inte ville få en kateter. Blotta tanken på att nån skulle vara där nere på mig IGEN fick mig att gråta igen. Så jag gick in på toan med USKan och försökte pressa ut kisset. Fick knipa åt efter nån droppe, för det gjorde så FÖRBANNAT ont. Som att kissa med Urinvägsinfektion, men 20 ggr värre. Och då överdriver jag inte. Till sist så pallade jag inte utan tog ett djupt andetag och tryckte på medan jag skrek. Så var det äntligen över.
Under tiden hade mattias haft Tor, vägt och mätt honom och klätt på honom första kläderna :D Han vägde 3940 gram och var 51 cm lång. 10 fingrar, 10 tår, helt perfekt! Fick höra att han hade haft en apgar på 9 efter 1 minut och 10 efter 5 minuter. Jag tyckte det var otroligt bra att Mattias fått egentid på en timme med Tor, så dom fick knyta an till varandra. Jag märkte direkt att dom fått kontakt, så skönt, jag menar, ibörjan ville Mattias inte ens bli pappa, och nu ville han knappt släppa honom ifrån sig :)
Till sist fick jag Min Älskade Tor, min lilla myra, i min famn och jag kunde inte sluta titta på honom. Han hade påsar under ögonen och var otroligt trött :) Gav honom lite mat och sedan somnade han sött.
Ett par dagar så hade jag jävliga problem med stygnen, hade så ONT! Kunde knappt röra mig eller sitta ner annat än på sängen. Men det blev bättre för varje dag.Efter PKU och hörseltestet på tredje dagen var jag less och ville hem! Så på Måndagen åkte vi hem och njöt av varandra :)
På det hela taget så tycker jag att förlossningen var bra. Tyckte det var otroligt jobbigt psykiskt att jag tappade kontrollen när värkarna blev sådär täta och intensiva, men det gick över efter ett samtal med barnmorskan som förlöste mig. Hon var HELT toppen, Det känns som att det var hon som gjorde att jag klarade det så bra som jag gjorde. Kan säga att jag var rädd och chockad efteråt och tyckte att det var en enormt jobbig upplevelse alltihop, men nu kan jag se mycket positivt och har gått ur det hela starkare än innan.
Är STOLT över mig själv och är beredd på att göra om det igen om några år, för det är helt klart värt ALLT!
