bulleribång

17/2 -10, Onsdag, BF +11

Hade inte haft någon känning alls på ca 3 dagar, var otroligt besviken när jag vaknade på morgonen vid 07.10, och inte fått någon bäbis under natten, eftersom jag nu förstod att det skulle bli igångsättning, då LSE gyn skulle ringa mig den dagen om en tid för det. Suck. Klev upp och väckte Tor, och gav honom fika, då han skulle på dagis 08.30. Satte på barnprogrammet och tog med tor på pottan, och installerade honom sedan i soffan och började hjälpa honom på med kläderna.

Kände att jag behövde gå på toa, var väldigt kass i magen. Satte mig sedan med tor och såg lite tv, och blev sedan kissnödig. Gick på toa och kissade, och när jag torkade mig så upptäckte jag att det var en hel massa slempropp som var blodblandad. Blev lite nervös eftersom det var så förlossningen med tor började, men hade endast lite svag molvärk. Väckte då Mattias 08.00 med orden "slemmisen har gått, har vi tur blir det bäbis imorgon eller nått".

Mattias klev upp, och skulle köra ner Tor på dagis, jag började klä på honom overall och skor osv, och märkte att molvärken blev väldigt obehaglig, inte ond, när jag rörde mig, så jag sa till Tor att han fick hjälpa mamma nu, för att mamma har lite ont i magen. Han tog snällt på sig sina ytterkläder, jag fick en puss vid dörren och sedan for dom iväg. Mattias skulle iväg till Toxen och spela lite WOW med honom, och han frågade om han skulle komma hem istället, men jag sa att han skulle ta med telefonen bara utifall, och fara och spela. Men han tog med sig vår hund Tula till hundvakten eftersom hon blev lite nervös runt mig, hon märkte helt klart att något var "fel" med mig.

Själv gick jag in och fikade mackor och mjölk. När jag gick ut till köket med glaset så började molvärken bli riktigt obehaglig, men gjorde inte ont på något sätt, så jag satte mig i badkaret 09.00 då jag ändå skulle tvätta håret, och tog en dusch sittandes. Ringde till mamma i badkaret och sa att det kanske hade börjat även om inga värkar kommit, och hon blev lite nervös. Under tiden vi pratade så fick jag några fjuttiga och hemskt oregelbundna förvärkar, (09.15) men mest var det bara il neråt och en hel del molvärk, så jag övningsandades lite och diskuterade med mamma, och vi kom fram till att det var lika bra att åka iväg till lycksele på ett tag då mamma ändå skulle på jobbet och huset därmed vara tomt sånär som på lillasyster som skulle ha Tor. Vi tyckte båda att det var onödigt att sitta i bilen med hemska värkar.

Klev upp ur badet 09.30, och molvärken och ilet var riktigt obehagligt nu, inte ren smärta utan mer enerverande och jobbig, ungefär på samma sätt som huvudvärk kan vara, så jag ringde till mattias och bad honom komma hem. Han var hemma snabbt som sjutton, och for ner med hundmat till Tula och även handlade mackor och dricka till färden. Packade i det sista i bbväskan och i Tor&Mattias väska, och klädde på mig. När jag böjde mig ner ilade det som sjutton, och jag fick andas igenom ilet. Det var ingen värk, men ändå jobbigt och jag blev klart påverkad! Fick några fler förvärkar, som inte gick att klocka då de blandades med il och molvärk, var himla oregelbundna och en del gick ihop i varandra. Ringde till förlossningen 09.49 och pratade med BM, döm om min lycka över att det var Britt, samma bm som förlöste mig sist!! :D Hon tyckte att vi gott kunde komma in på en koll, eftersom vi ju alltid kunde åka hem till mamma om det inte hänt så mycket innan dess.

Sagt och gjort, Mattias kom hem igen och hjälpte mig på med sockarna eftersom förvärkarna ibland gjorde ont, men var uthärdliga och gick lätta att andas igenom. Han värmde även upp mina breast pads så att jag kunde ha dem bak i ryggen under färden, packade ihop allt i bilen och även en kudde för mig att ha bak i ryggen. Mattias ringde till dagis och bad dem klä på tor. Så for vi iväg på dagis och plockade upp mina fina kille, och så äntligen 10.45 var vi på väg mot lycksele. Vid det laget så kom värkarna betydligt oftare och var väldigt jobbiga och konstiga, fortfarande blandade med il och molvärk, om än mer intensivt. Jag gick in i mig själv totalt och kunde inte prata med någon under tiden de kom, och andades mig igenom dem ganska lätt.

När vi hade 6 mil kvar så började de göra riktigt ont! När de kom så knep jag åt dörrhandtaget med ena handen så hårt jag kunde, tryckte bak ryggen mot kudden, vänsterknäet in i framsätet och högerfoten ner mot golvet, och andades och försökte slappna av och följa kroppen igenom vågorna. 3 mil kvar så kände jag att nu kräks jag! Så jag sa till mattias att "ge mig en kasse, nuuu", och han hivade bak en ica kasse, som jag kräktes i, den blev halvfull till sist, uääh. Slängde ut den efteråt, då jag mådde illa av lukten, och försökte lyssna på musiken i bilen och andas och bara slappna av. Jag blundade hela vägen nästan, så jag har bara skyltar och omgivning ibland i minnet. Värkarna gjorde ONT men det funkade ändå bra med andningen.

Tittar upp mellan värkarna och ser att vi är vid furuviksinsvängningen. Klockan är ca 11.55. Sms:ar Linda, storasyrran, som ringt och varit nervös och åkt hem till mamma, att vi är framme nu, Mattias bromsar in på garageuppfarten och ut stormar Linda, sneglar bak på mig, tar tor, och jag hivar fram hans ryggsäck, festis och mackor. Vi stannade kanske en minut totalt, innan vi var på väg igen. Hatade rondellen och svängarna, då det gjorde jäkligt ont i dem!
Mattias stannar på parkeringen vid lasarettet, och hjälper mig ut ur bilen och tar bb väskan. Jag har det nu riktigt jobbigt, speciellt med ilet som hela tiden fanns där, och de i samband med värkarna gjorde det riktigt jävligt. Jag kände att nu behöver jag verkligen hjälp med smärtlindring! Fick gå snabbt mot entren, och fick under den vägen 2 värkar, då jag nästan ville lägga mig ner, men sa stanna åt mattias, tog tag i honom, och klamrade mig fast mot honom medan han gnuggade med knogarna mot korsryggen på mig.

Vi kommer insnubblande på BB 12.07, jag ser nästan dimsyn, och söker med blicken efter någon personal. Får syn på en bm och raglar mot henne. Hon tittar på mig och säger "jaha här ska vi föda barn nu ser jag". Så ber hon mig vänta medan hon hämtar Britt. Jag sätter mig ner på en stol utanför personalrummet och får två täta värkar som jag försöker andas mig igenom, vilket faktiskt går, även om smärtan är jävlig. Är rädd för att jag närsomhelst ska tappa kontrollen över mig själv som jag gjorde med Tor, och gör allt för att inte motarbeta kroppen. Mitt under den andra värken kommer Britt fram till oss, och säger att hon ser att jag har det riktigt jobbigt. Jag säger till henne att jag måste ha hjälp, nu! Hon säger att vi ska gå direkt in till förlossningsavdelningen, men jag får värkar i tät följd och flämtar fram att jag inte kan gå, och tar tag i mattias under värkarna medan han säger åt mig att andas! Helt plötsligt står det en gåstol framför mig, som jag hugger tag i, och då går det lättare, stannar upp under värkarna och lutar mig över den.

Inne på förlossningssalen ger Britt mig en sjukhusskjorta, och jag slänger snabbt på mig den mellan två värkar, får snabbt på mig ctg bandet, vilket är väldigt obehagligt, och försöker lägga mig i sängen. Men direkt jag försöker så kommer en värk, och jag kastar mig mot gåstolen. Mattias ger henne förlossningsplanen, och jag säger att jag vill till badkaret nu, men Britt säger att hon måste få undersöka mig först av allt, så jag slänger mig ner i sängen, uthärdar värken, och Britt är snabb och kikar. "Du är öppen 6 cm och har en väldigt buktande hinnblåsa, jag tar vattnet på en gång" säger hon, och tar snabbt "virknålen" och sticker hål på blåsan. Sååå skönt, ilet släpper! Mekfärgat vatten säger Britt, men Ctg:et ser bara bra ut. Hon frågar om jag vill ha EDA, men jag tvekar, hon sätter dock en droppnål utifall att, och föreslår sedan lustgas, som jag också tvekar på då jag mest mådde illa med den med sonen. Men jag går med på att iaf testa. Får slangen utan mask som jag önskat, klockan är 12.24, och börjar andas när värken börjar, och denna gång funkar det!! Jag kikar på mattias och fnittrar och är helt avslappnad och skön, och jag bara älskar badhuslukten som strömmar mot mig från slangen. Just där och då så älskar jag lustgas! Jag andas på bra i den, och lyckas pricka in rätt hela tiden av att gå på enbart känslan, och allt känns helt drömlikt, med tanke på paniken jag hade med Tors förlossning.

Sedan bryts allting av att jag andats in rätt, men ändå känner en djävulsvärk rakt ut, inser att jag är bedövad men ändå får så jävla ont, biter fast lustgasslangen mellan tänderna, (Hör vagt Britt småskratta med mattias och säga, ja de kommer då på allt när de inte klarar av att hålla i slangen längre) håller i handtagen på sängen med båda händerna och försöker koncentrera mig på andningen, men emellanåt så kommer ett argt "raaaaaahhhr". Britt säger åt mig att andas, precis som jag bett henne påminna mig om i förlossningsplanen , och även när värken börjar släppa och säger åt mig att slappna av, då jag spänner mig som en fiolsträng även när värken går neråt. Hon är super på att vara bestämd, lugn och komma med ett bra Marie, fortsätt så, utan att dalta. Säger efter den första monstervärken att jag måste ringa till tandläkaren nu. Britt frågar förvånat varför det. Jag svarar tydligen att jag bitit ihop tänderna så hårt att alla tänder gör ont. haha :)
Får 3-4 sådana monstervärkar, och när den sista kommer så grinar jag nästan. Jag blundar hela tiden, totalt inne i mig själv, i att andas, att följa vågorna istället för att motarbeta dem. Sedan kommer en till monstervärk, som inte känns som de andra, utan det känns som att ryggen ska gå av, vilket jag väser fram mitt i värken, typ "min..rygg..går..av...jag...pallar...inte...det..h är...". Klockan är 13.07 när jag tittar snabbt. Britt är snabbt nere och kikar, och säger "Mattias, tryck på larmknappen är du snäll", och sedan till mig " Marie, lyssna nu, jag ser huvudet, bäbisen är på väg"- Mer hör jag inte för helt plötsligt så känns det som att någon stångar inuti mig, och kroppen trycker på och krystar av sig själv, men konstigt nog så hinner det inte göra ont, utan är enbart skönt att kunna följa med kroppen på riktigt. Hör hur dörren öppnas under krystningen, uskan kommer in, krystvärken är över. Jag hör britt säga åt mig att trycka lite försiktigt, och jag puschar på helt lätt, känner hur trycket lättar, Britt säger att huvudet är ute, kroppen krystar av sig själv igen, och jag känner ett sluuuuuurrrp och att något sprattlar mellan benen på mig. 13.12 är hon född.

Tittar upp och får se en vilt ilskrikande bäbis läggas på mig, och jag blundar, luktar på henne och håller henne nära. Hör hur de pratar navelsträng och att mattias klipper, Britt lånar henne, håller upp henne och säger "En tös precis som ni sa" och snabbkikar på henne. Får sedan tillbaka henne helt för mig själv och bara tittar och tittar. Upprepar säker 17 gånger att "Hon har ju HÅR!!!" varpå Britt skrattar och säger, ja det har hon. Moderkakan vill inte riktigt släppa, så Britt trycker lite på magen och ber mig krysta, och efter ett par försök så lossnar den, hel och fin, får se den också.

Ger kickan till Mattias då Britt ska sy, med tanke på sist då det gjorde ondast av allt typ, men denna gång känns det inte alls. Fick två små stygn, först tänkte hon inte sy det ena men gjorde det ändå då hon liks skulle sy det andra, det ena på mellanväggen där jag fick en liten bristning sist, och det andra inuti (var vetesjutton). Får tillbaka kickan och  kan inte sluta stirra på denna lilla skatt, har henne innanför sjukhusskjortan och hon söker sig av sig själv till bröstet och börjar suga. Vi ligger därinne länge, flyttas över först 14.56 till ett rum. Mysigt!
Under den tiden så vägs och mäts hon, tempas och kläs sedan på av Mattias i sina egna kläder.
Han pysslar på med henne och jag får taget blodtrycket, då jag ser väldigt blek ut. Det var lite lågt. 97/65, så Britt ber mig att vara försiktig då jag ställer mig upp, och jag tar för säkerhets skull gåstolen då det känns lite vingligt.

Inne på rummet så gör vi oss hemmastadda, Britt kommer in och pratar, och jag ammar. Vi fikar grattis brickan och jag dricker som en dåre! Hade med mig dryck till förlossningen men den blev helt bortglömd!
Tor kom förbi på kvällen och var så glad att se mig! Han ignorerade bäbisen litegrann men var inte arg på mig, men efter en stund klappade han henne, sa att hon var söt och ville ligga bredvid henne och mig i sängen en stund och kramas.

Kickan som fått namnet Nathali vägde 3740 gram, var 49 cm lång och hade apgar på 9-10-10. Hon hade lite klet i ögat så vi fick tvätta det ett par dagar. Amningen funkade super redan från start, och jag kunde denna gång kissa utan problem, så skönt! Kände mig helt som vanligt två timmar efter, nästan iaf, och ville hem samma dag, men eftersom hon bajjat i vattnet så lät dom mig inte gå hem. Fick åka på permis dagen efter ett par timmar till mamma och gosa med tor och prata, fika och mysa. Dagen därpå (2 dagar efter födsel)fick vi åka hem, efter lite tjatande och läkarundersökning nummer två. Det är grymt tråkigt att ligga inne på bb när man mår tipptopp och inte känner sig sliten efter förlossningen.

Nathalie föddes 5 timmar efter att slemproppen gått, 4 timmar efter första värk. Så det gick undan!
Jag kände mig lite chockad första dygnet, kunde inte riktigt förstå att hon var ute så snabbt, var så oförberedd både på att det skulle starta och att det skulle gå så fort! Har tänkt många tankar på vad som skulle hänt om vi åkt senare, säg bara en halvtimme, det kunde ha blivit en granöförlossning som vi skämtat om. Mattias har efteråt berättat att Britt såg otroligt chockad ut då hon kollade mig efter "ryggbrytningen" och att hon inte hann få på sig någon skyddsrock, utan fick snabbt ta på sig handskar och ta emot bäbisen. Uskan hann knappt vara med :O)

Om det blir någon fler unge i framtiden så kommer vi att tälta utanför bb!